Idémaskinen


Två sidor av samma mynt

Posted in Medborgarlön,Politik av Robert Wensman på 12 februari 2010
Tags: , ,

Jag tänkte ägna ett inlägg åt ”min nemesis”, nämligen marknadsliberalismen, även kallad ”nyliberalismen”. Till att börja med gillar jag inte ordet nyliberalism, eftersom en ideologi bara kan vara ny en gång, och också eftersom jag inte ser djuriskt revirtänkande som något nytänkande alls. Nej, därför föredrar jag begreppet marknadsliberalismen kort och gott. Det för tanken till en ideologi som anser att marknaden bör vara fri, men inte nödvändigtvis människan, vilket är passande.

Den naturresursdelning som jag företräder, förhåller sig till marknadsliberalismen, ungefär som Snake Eyes till Storm Shadow, för den som haft nöjet att betrakta det senaste årets ”actionhändelse” G.I. Joe, Rise of Cobra. En vit och en svart ninja i monumental tvekamp. Båda är stöpta i samma form, men har sedan valt att följa två helt skiljda banor.

Det som förenar naturresursdelningen med marknadsliberalismen är tron på människans frihet. Att varje människa har rätt till sitt eget liv. Detta innebär att varje människa ska få chansen att försöka på sitt sätt, och det innebär även rätten att misslyckas, det vill säga att varje människa ska få chansen att söka sin egen lycka, på just det sätt som han eller hon tror sig kunna finna den. Det innebär också att varje människa i största möjliga mån har rätten till frukten av sitt arbete, och att de enda undantagen till detta bör handla om olika nödsituationer, till exempel då det är nödvändigt att ge bistånd till sjuka och handikappade. Skatt på arbete är med andra ord någonting som bör undvikas i största möjliga mån. Marknadsliberala förespråkare sjunger på detta sätt frihetens lovsång, och jag kan inte annat än att hålla med.

Det som dock skiljer naturresursdelningen från marknadsliberalismen, är hur man ser på ägandet av naturresurser. Marknadsliberalismen tycks genomsyras av föreställningen, att en människa kan ha ensamrätt till vissa atomer och molekyler i världen, och att endast han eller hon ensam ska kunna besluta över vad denna materia ska användas till. Inte helt olikt hur djur i djungeln inmutar revir, som sedan försvaras med näbbar och klor. Det finns inte heller någon begränsning på detta ägande, utan samma person kan i princip äga hur mycket som helst. Ja, i teorin skulle det faktiskt kunna gå så långt som att en enda person äger hela världen. Även om det inte har gått så långt ännu, så ser vi idag en allt större ojämlikhet vad gäller fördelningen av resurser. I USA så äger den rikaste 10% av befolkningen 70% av landets tillgångar, och i Sverige så har jag tidigare nämnt att 1% äger 30-40% av alla tillgångar.

Att människor blir utan arbete borde i ljuset av detta inte vara särskillt konstigt, för i takt med att alla samhällets resurser monopoliseras, handlar tillgången på arbete bara om den rika eliten anser sig behöva den övriga befolkningen, vilket det har visat sig att de inte verkar göra i tillräckligt stor utsträckning.

De liberaler som likt mig förespråkar naturresursdelning däremot, har en helt annan syn på jordens naturresurser. De anser att all materia som omger människor, måste anses som allmän egendom och således tillhöra alla. Att sätta upp ett staket och deklarera något som privat egendom, är nämligen att i stor utsträckning inskränka andra människors frihet. För att underlätta nyttjandet av naturresurser, så kan man förvisso använda hyresrätter, där de som besitter mer än sin beskärda del tvingas kompensera de som besitter mindre. Detta förfarande finns beskrivet under avdelningen Naturresursdelning på den här bloggen.

Marknadsliberaler brukar stoltsera med att deras rättighetsprinciper kan formuleras som så kallat negativa rättigheter, det vill säga sådant som du inte får göra. Som till exmepel att bruka våld emot någon annan, eller stjäla frukterna av deras arbete. Johan Norberg, kanske landets främsta marknadsliberala debattör, skriver till exmepel om detta i boken Fullständiga rättigheter, där han menar försvarar de så kallat negativa rättigheterna i deklarationen för mänskliga rättigheter, och anses att dessa blivit urvattnade av de så kallade ”välfärdsrättigheterna”, som till exempel rätten till mat, skola och utveckling, eftersom dessa positiva rättigheter tvingar någon att (ofrivilligen) tillhanda hålla dessa tjänster. Men naturresursdelningen är ingen tjänst, och formulerat som negativ rättighet låter den såhär:

Du får inte hindra någon att tillgodose sig värdet av sin del av jordens/landets samlade naturresurser.

Man får förmoda att Johan Norberg inte tänkte på att fördelning av resurser, inte måste innebära tvång.

Det blir ännu mer intressant när man börjar betrakta marknadsliberalernas försvar av äganderätten som sådan. Med vilken moralisk princip anser de att en person ska kunna äga en bit land till exmepel. I Johan Norbergs debutbok, Till Världskapitalismens Försvar, så argumenterar han för att människor i en marknadsekonomi snabbare kan få tillgång till land för att till exempel ville bedriva jordbruk, jämfört med mindre marknadsliberala länder där byråkrati ofta satte käppar i hjulet. Även om detta säkert visar på en del problem som skulle behöva rättas till, så borde det knappast vara en naturlag att köp alltid är snabbare än andra former av besittningar. Det går till exempel betydligt snabbare att hyra en lägenhet jämfört med att köpa en. Hur som helst så hade jag i alla fall väntat mig lite mer storslagen argumentation från en av marknadsliberalismens stora förkämpar, det känns i alla fall lite klent att motivera en av det moderna samhällets mest fundamentala principer utifrån handläggningstider.

En annan som försöker sig på att motivera äganderätten är Ingemar Nordin, som utgår ifrån principen om besittning och bruk. Det vill säga att om en person arbetar och binder upp sitt arbete i en viss naturresurs, så borde han eller hon ges äganderätt över den naturresursen. För all evig framtid kanske man ska tillägga. Om vi för diskussionens skull bortser ifrån att nästan inga naturresurser alls kom i någons ägo på detta fredliga sätt, så återstår ändå en del frågor. Enligt denna princip så måste man alltså göra åverkan på naturen för att kunna äga den. Någon som vill leva i harmoni med naturen skulle alltså inte ha något att säga till om i jämförelse med någon som vill skövla skogen och bygga ett industriområde. Även om detta faktiskt är vad som har hänt, och fortfarande händer världen över, så betyder inte det att det är rätt. Omvänt kan man då också konstatera att om Ingemar Nordins princip skulle gälla, så finns det fortfarande många naturresurser som i stort sett är orörda, och då borde ju vem som helst kunna köra dit med en bulldoser för att göra anspråk på resurserna.

Riktigt bissart blir det när man betraktar författaren Ayn Rands motivering av marknadsliberalismens ägandeform. Hon har bland annat sagt:

The right to life is the source of all rights—and the right to property is their only implementation. Without property rights, no other rights are possible. Since man has to sustain his life by his own effort, the man who has no right to the product of his effort has no means to sustain his life. The man who produces while others dispose of his product, is a slave.

I dessa logiska kullerbyttor tycks Ayn Rand ha tappat bort sig helt, för ett tillräcklig kriterium för överlevnad, är inte samma sak som ett nödvändigt sådant. Bara för att ägandet av en hel planet skulle vara tillräckligt för att säkra en persons överlevnad, så är det inte nödvändigt. Ayn Rand bortser dessutom ifrån att människor som inte har möjlighet att köpa naturresurser av någon orsak, inte heller har rätt till liv. Det kan vara så enkelt som att de som redan har naturresurserna, inte har lust att sälja dem. Och har man inte rätt till liv, ja då har man ingen rättighet alls enligt vad Ayn Rand själv skriver. Av alla dessa stora ord blev det till sist inte mycket alls kvar kan man konstatera.

Nej, att marknadsliberalerna inte lyckas ge några bra förklaringar till varför enskilda människor ska kunna äga hur mycket som helst, handlar nog mest om att det inte finns någon bra förklaring. Det är helt enkelt väldigt svårt att förklara varför en människa ha ensamrätt till en bit materia för all evig framtid.

Och om man nu erkänner att ingen borde ha ensamrätt till jordens naturresurser, så förefaller det logiskt att anse att alla istället har lika stor rätt till dem. Detta ger varje människa ett såddkapital, som de kan forma sitt liv utifrån. Låter inte det ganska vettigt?

 

7 svar to 'Två sidor av samma mynt'

Subscribe to comments with RSS eller TrackBack to 'Två sidor av samma mynt'.

  1. mrperfect72 said,

    Kanonfin artikel. Jag kommer skicka hit folk hela tiden.🙂
    Kultstatus, Robert.
    MVH
    MrPerfect72
    Medlem av http://www.aktivdemokrati.se


  2. […] sin artikel Två sidor av samma mynt skriver Robert Wensman om liberalismens, nyliberalismens och marknadsliberalismens mest flitiga […]


  3. Det ligger något i att markens avkastning i någon mening tillhör alla medborgare. Detta ekonomiska begrepp kallas jordräntan och på 1800-talet hade Henry George distinkta åsikter om den.

    Den konventionella liberala uppfattningen om markägandet kommer från John Locke. Jag har analyserat hans argumentation och funnit den ofullständige, se:
    http://danne-nordling.blogspot.com/2006/05/gandertten-till-mark-enligt-locke.html
    En ytterligare argumentation i modern tid har presenterats av Murray Rothbard. Även den förefaller vara alltför svag, se:
    http://danne-nordling.blogspot.com/2006/07/naturliga-rttigheter-enligt-rothbard.html
    /DNg


    • Intressanta reportage du har gjort där. Ja det Locke tycks ta fel på, är att alla skapade värden är resultatet av både arbete och naturresurser, och att man inte bara kan bortse ifrån den ena. Jag också tänkt på att ett oändligt tillgång på naturresurser är det enda som egentligen skulle göra det möjligt att bortse ifrån naturresurserna i denna ekvation.

      Jag har också funderat lite över om man skulle kunna betrakta dagens penningsystem, med en i praktiken oändlig tillgång på pengar, som ett slags konstgjort substitut för en oändlighet av naturresurser. Något jag kallar för ”drömmen om det oändliga kapitalet”. Genom att trycka pengar försöker man bortse ifrån att världen är ändlig. Men detta kommer dock att med nödvändighet skapa en korrupt banksektor och en spekulationsekonomi, vilket vi nu också har sett gång på gång.

      Detta ska man till exempel ha i bakhuvudet när man läser Johan Norbergs, En Perfekt Storm där han till stora delar kritiserar det ansvarslösa penningtryckandet. Jag håller med honom om att det är förfärligt! Men med tanke på hur den (marknadsliberala) äganderätten fungerar idag så måste man fråga sig hur världen hade sett ut utan denna möjlighet till billiga lån. Jag tror att fiat-pengarna är det nödvändiga ”cellgiftet” som världen är tvungen att ta för att motverka en annars hotande monopolisering av resurserna, men det egentliga problemet handlar om en sjuk syn på ägande av naturresurser.

      För det mest besvärliga med laissez-faire kapitalism i kombination med traditionell äganderätt, är att i den mån som det uppstår monopol, så kommer samhället i praktiken degenerera mot feudalism. Och det är ju ingenting som vi frihetsälskare gillar!

      Om man rättar till Lockes fel, och försöker fördela de värden som kommer utifrån naturresurserna själva på det sätt som jag förespråkar, så finns det också hopp om att man kan bygga ett mycket sundare och allt igenom liberalt penningsystem. Omfördelningen förhindrar monopoliseringen, och det ”oändliga låtsas-kapitalet” behövs inte längre! Vi kan då koppla bort ”cellgifterna”!

      Kanske detta får bli ämnet för en framtida artikel :-)…

      Men återigen, tack för dina reportage där om äganderättens ursprung!

      Mvh

      /R

  4. epi said,

    > Även om det inte har gått så långt ännu, så ser vi idag en allt större ojämlikhet vad gäller fördelningen av resurser. I USA så äger den rikaste 10% av befolkningen 70% av landets tillgångar, och i Sverige så har jag tidigare nämnt att 1% äger 30-40% av alla tillgångar.

    Jag är inte säker på att detta orsakas av marknadsliberalism och inte är en systemeffekt av ett centralbankssystem med räntebaserade pengar.

    Lietaer igen:

    BERNARD : That’s right. While economic textbooks claim that people and corporations are competing for markets and resources, I claim that in reality they are competing for money – using markets and resources to do so. So designing new money systems really amounts to redesigning the target that orients much human effort.

    http://www.yesmagazine.org/issues/money-print-your-own/beyond-greed-and-scarcity

    Gillar för övrigt dina resonemang.


    • Jag tror att du har rätt i att bankerna mycket väl kan vara huvudorsak till monopoliseringen. Eftersom penningmonopolet och annan rikedomskondenseringen är två krafter som verkar i samma riktning, så är det lite svårt att avgöra hur stor endera av dem är.

      Men samtidigt så misstänker jag att om man avskaffar fiat-valutorna, och varje människas möjlighet att ta lån från banken. Så kommer man plötsligt att upptäcka att marknadsliberalismens inneboende kraft till monopolisering blir mycket mer tydlig. Jag misstänker nämligen att dagens ”gödslande” av pengar över hela samhället, också i viss mån kan bidra till att fattiga människor ändå får en ”chans”. Ungefär som de fattiga som köpte bostäder i USA för lånade pengar. Kanske det var någon som trots allt tog sig ur fattigdom på det sättet! Det kan verka motsägelsefullt, men jag tror alltså att centralbankernas kaotiska spridande av pengar, kan ha både monopoliserande och rikedomsspridande effekter vid olika tidpunkter och för olika delar av samhället. Om man till exempel bara införde guldmyntfot eller andra räntefria pengar så tror jag att pengarna ganska snabbt skulle monopoliseras av en liten grupp människor ändå som skulle kunna styra samhället med ett ännu större järngrepp. Jag är inte säker på detta men jag betraktar det som sannolikt.

      Det är väl därför som jag förespråkar olika former av ”flödesvalutor” som till exempel naturresursväxlarna som börjar sin livscykel som utbetalad medborgarlön, och som slutar sin livscykel när någon hyr naturresurser för dem. Eller arbetskrediterna som visserligen också börjar sin livscykel genom lån, men där då varje människa har möjlighet att ta ett sådant lån, och där den framtida arbetstiden används för säkerhet varför man kan skapa ett system med garanterad återbetalning, utan att man för den skull behöver räntor. Poängen med en flödesvaluta är att pengarna skapas i ett konstant flöde från alla människor, och att pengarna sedan tas ur systemet i exakt samma takt. Antingen genom amortering eller hyra. Detta betyder att det finns en minskad risk att pengar ansamlas någonstans. Man kan kan säga att risken för ”blodpropp” reduceras i det ”monetära blodflödet”. Ett annat exempel på flödesvaluta verkar förespråkas av följande webbsajt: http://solidar.lir.be/tiki-index.php

  5. epi said,

    > Det är väl därför som jag förespråkar olika former av ”flödesvalutor” som till exempel naturresursväxlarna som börjar sin livscykel som utbetalad medborgarlön, och som slutar sin livscykel när någon hyr naturresurser för dem.

    Ok, jag börjar fatta, minsann ingen dum ide.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: