Idémaskinen


Utvecklingens paradox

Posted in Medborgarlön,Politik av Robert Wensman på 12 mars 2010
Tags: , ,

Samhällsutvecklingen handlar i allt högre grad om innovationer som skapar en effektivare industri och nyare produkter. Man skulle till och med kunna säga att innovationen är samhällsutvecklingens kärna, speciellt idag då västvärlden allt mindre kan konkurrera i fråga om produktion. Jag tänkte därför dela med mig några av mina erfarenheter kring just innovation, och vad det är som främjar en innovativ kultur. Det är också relevant att fråga sig dagens vinstorienterade och kravfyllda arbetsmarknad inverkar på samhällets förmåga att skapa innovationer.


Jag tror nämligen att jag har en del erfarenhet av detta, kanske mer än de flesta. Min pappa var nämligen innovatör, och hade några patent inom främst mekanik, som till exempel kring ett pneumatiskt system för utfodring av matfisk, och en både stark och snabb aktuator baserad på en kedja istället för de sedvanliga skruvarna. Till min mammas stora förtret så började hans verktyg ta över en allt större del av huset i något som mera liknade en mekanisk verkstad med allt ifrån pelarborr till elektriskt svetsaggregat. Jag tror att han också försökte patentera en kemisk analysprocess för att snabbt kunna se guldhalten i sten. Han brukade krossa stenar i mortlar, och lösa upp dem i en vätska för att se vilken färg det blev. Han brukade säga att han hade ”många järn i elden”.

Även om jag själv inte har några patent, så tror jag ändå att jag fått en del av hans anda. Jag har åtminstone kommit på en ny typ av programmeringsspråk som jag kanske kommer att dela med mig av på någon blogg i framtiden, när jag gett upp alla drömmar om att själv bli entreprenör. Jag har i alla fall kommit på någonting som verkar vara nytt av allt att döma, som samtidigt har potential att radikalt förenkla programmeringen samt göra det enklare att utnyttja flera processor-kärnor. Antingen så fungerar det och är genialt, eller så fungerar det inte och är totalt idiotiskt. För så är det nämligen när man ger sig in på obruten mark. Det finns inga garantier.

Hur som helst så anser jag i alla fall att jag har tillräcklig erfarenhet och bakgrund att uttala mig om innovation. Eller jag kommer förresten att uttala mig om detta i vilket fall som helst, för vem skulle kunna hindra mig? Här är i alla fall min insikt:

Innovation kräver kravlös frihet.

Vad jag menar med detta, är att innovationer inte är någonting som kan tvingas fram, precis på samma sätt som man inte kan tvinga en person att bli kär, eller tvinga en planta att växa fortare. Innovationen är en av de där flyktiga processerna, som försvinner i samma stund som någon försöker kontrollera den. Som en såpbubbla som försvinner i samma stund som du försöker ta i den.


Orsaken till detta är egentligen inte så konstig, utan handlar egentligen bara om att innovativitet handlar om att utforska det okända, varför det är omöjligt att på förhand ge några som helst garantier om någonting. Man kan inte planera hur man ska hitta någonting som är okänt, eftersom det är just ”okänt”.

Olika externa krav på prestation kan därför förhindra den process som leder fram till innovationer, vilket skulle kunna betraktas som utvecklingens paradox. Nämligen att ju mer de styrande försöker att pressa fram innovativitet, desto färre innovationer kommer att se dagens ljus. Låt oss illustrera detta med följande saga:

En kung ska skicka ut en geolog för att hitta guld. Han ger geologen en hacka, och säger till geologen att om han kommer tillbaka tomhänt, så kommer han att bli halshuggen. Detta ger geologen ett oerhört ansvar och ett starkt incitament att lyckas. Men samtidigt kanske geologen säljer sin hacka och köper guld för pengarna som han sedan låtsas att han har hittat. På detta sätt kan han nämligen garantera att han överlever. Om kungen istället hade sagt åt geologen att leta så länge han vill efter bästa förmåga, så finns å andra sidan risken att geologen sätter sig på ett värdshus och super bort resekassan för att sedan återvända tomhänt. Men det finns nu också en möjlighet att geologen faktiskt ger sig ut i skog och mark, och faktiskt lyckas hitta en guldfyndighet!

Vad denna metafor försöker illustrera är hur prestationskrav gör att människor söker enkla och säkra lösningar istället för att ta risker. För risker är någonting man måste vara villig att ta om man vill innovera, och genvägar finns alltid. Man måste redan från början vara beredd att kasta alla pengar i sjön. Någon har sagt att Thomas Edisson gjorde hundra försök innan han lyckades bygga en fungerande glödlampa. Edisson kunde göra detta eftersom han inte kände någon press att behöva lyckas varje gång. Min pappa var likadan, och när han misslyckades med någonting, till exempel en fiskräknare, så gick han bara vidare utan att gräma sig åt den tid han slösat bort på vägen. Till sist är det själva försöket i sig som blir intressant, inte huruvida man lyckades eller ej. Det blir spännande att bara försöka, och ett bra försök är något att vara stolt över i alla fall. Människan är till sin natur en utforskare.

Titta på barn och deras utveckling. Barn är fantastiska innovatörer. Deras flexibla sinne lär sig varje dag hur de ska förstå och hantera världen. Men deras utveckling är också i mångt och mycket kravlös. Det finns ingen som tvingar barn att lära sig gå och prata. De gör detta av sig själva. När man tvingar barn att prestera i form av barnarbete så kommer deras utveckling tvärtom att hämmas. Givetvis behövs en viss balans, där till exempel skolan tvingar barnen att i viss mån inhämta grundläggande kunskaper, men korvstoppningen får inte gå för långt, och även i pedagogiken betonas ofta vikten av eget kreativt skapande.

Så vad betyder detta för samhället, om nu samhället är beroende av ständigt nya innovationer? Om vi tittar på dagens samhälleliga trend, där allt större prestationskrav ställs på de anställda med allt mer noggrann tayloristisk tidsredovisning. Vad kommer det att få för konsekvens? När min pappa konstruerade sitt system för fiskutfodring, så gjorde han det medan han arbetade som chef för en kemisk avdelning på ett pappersbruk. Man kan ju misstänka att han inte gjorde allt arbete på fritiden. Man kan fråga sig om han hade kunnat göra samma sak idag, eller om en armé av inhyrda management-konsulter hade tagit upp all hans tid med möten, rapporter, målsättningar och uppföljningar. Med den ständiga frågan hängandes över våra huvuden: Vad är kundnyttan av det du gör just nu? Men vad får det för konsekvens för samhällets innovationskraft när många organisationer slimmas? Ibland gör människor uppror mot all kontroll, som till exempel två ingenjörer från Sony Ericsson som var borta ifrån jobbet i sju månader då de i all hemlighet utvecklade en ny webbläsare.

Vissa ser våra universitet som den drivkraft som ska skapa innovationer, men vid en närmare betraktelse så finns även här en rad hinder för innovativiteten. Eftersom doktorander har tydliga prestationskrav på sig i form av att publicera vetenskapliga artiklar med jämna mellanrum, så finns det en risk att universiteten inte är så bra som de skulle kunna vara på att bidra till samhällets utveckling. En risk, att forskarna i allt för hög grad går i varandras fotspår, istället för att identifiera radikalt nya forskningsområden. Vem vill säga till sin professor att efter tre års arbete så blev det ingenting. Inte ens en tumme. Albert Einstein lär ha sagt att han aldrig skulle ha kunnat skapa sin relativitetsteori om han hade arbetat på ett universitet, där han ständigt hade tvingats publicera banala vetenskapliga artiklar. Istället arbetade han på en patentbyrå där han i all hemlighet arbetade med sina teorier när ingen såg på.

Vad jag menar är helt enkelt att ansvarsfriheten, eller egentligen frihet i största allmänhet, är den sanna drivkraften bakom innovation. När människor pressas mindre av omgivningens krav, så börjar de istället drivas av sin egen nyfikenhet och det är då som riktigt intressanta saker börjar hända. Med detta sagt så måste det erkännas att det trots allt ändå går att i viss mån kontrollera forskning och utveckling. Man kan till exempel ge en viss forskare anslag till att arbeta inom ett visst område, eller en anställd på en firma kan ges fria händer att lösa ett visst problem. Men de som styr bör göra så med ytterst varsam hand, och bör inte gå för långt i sin ambition om att kontrollera dessa processer. De måste inneha en grundläggande insikt om att innovationens innersta natur egentligen är okontrollerbar, och att inga garantier kan ges.

Detta är givetvis en av orsakerna till varför jag förespråkar medborgarlön. Helt enkelt eftersom det har potential att öka samhällets innovationskraft, precis på samma sätt som Google har gjort för att öka sin. Om varje människa skulle kunna få lite av den frihet som är nödvändig för innoverandet, så är det möjligt att Sverige skulle kunna bibehålla sin ställning som högteknologiskt land. Såvida vi inte på sikt vill konkurrera med Kinas och Indien i fråga om låga löner, så måste vi nog börja tänka lite på detta, både inom företag och i samhället som helhet.

Och kom ihåg, att försöka kontrollera utvecklingen, är att försöka kontrollera det okontrollerbara. Tro inte på människor som talar om planerad och ansvarsfull utveckling, för något sådant finns inte. Till sist vill jag bara avsluta med att påminna om Åsa-Nisse, buskis-hjälten från de gamla svartvita pilsnerfilmerna, som ofta brukade hitta på alla möjliga galenskaper. Men även om karaktären Åsa-Nisse av allt att döma var en idiot, så kämpade han oförtrutet på med en rad vansinniga uppfinningar. På den tiden var alltså innovatören en del av den svenska kulturen. Kanske skulle Sverige behöva lite mer av den andan igen, snarare än stela herrar i kostym som räknar på budgetar, tidsplaner samt pratar om ”market leadership”.

Ett svar to 'Utvecklingens paradox'

Subscribe to comments with RSS eller TrackBack to 'Utvecklingens paradox'.


  1. Heja! Känner väl igen ”Corporate Bullshit”-snack, som tex affärsplanstävlingen Venturecup.se, som har premierat tex:
    Toalettborste.
    Takräcke: i engångsmaterial, för att stimulera oöverlagd storshopping,med bil.
    =3 fel i ett.
    Magleva däremot har inte riktigt bedömts, för inte riktigt fått plats
    inom angivet sidantal.
    Och jag vägrat ange RISKanalys för min privatekonomi,
    istället påtalat RISK för svältdöd för 1 miljard bara i Asien pga torkade floder.
    Behöver ”som ett cykeldäck” av plåt,
    klär insidan med magneter, täcker med plexiglas, vakuumpumpar,
    och kör 2 supraledande keramer runt som maglev-skyttlar i 100 kph.
    Stroboskopbelyst.
    Ovan behövs nog för att fånga politikers intresse.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: