Idémaskinen


Medborgarlön borde vara en rättighet!

Posted in Penningreform,Politik av Robert Wensman på 21 april 2010
Tags: , ,

(följande artikel är även publicerad på Sourze)

När medborgarlön kommer på tal så dömer självutnämnda förståsigpåare ut projektet som ett orealistiskt flumprojekt. Det är bara nobelpristagare som fattat tycke för denna idé, men vad vet väl de?

Förra året skrev Hanne Kjöller en ledare i DN: ”Mental medborgarlön redan införd”. Hanne Kjöller uttrycker en viss förfäran över att människor i det här landet förväntar sig att kunna leva ett obesvärat liv, även om arbetsmarknaden inte är intresserad av dem. Om samhället inte ställer krav på individer som fastnat i de sociala skyddsnäten, så finns det annars en överhängande risk att människor börjar tillämpa tankesättet: ”Varför leva på egen lön när man kan leva på andras?” menar hon. Till och med Miljöpartiet har sedan en tid tillbaka fegat ur och slopat sitt tidigare krav på medborgarlön.

Tabut finns där outtalat, ständigt närvarande. Underförstått finns där ekonomiska resonemang om nödvändigheten i att varje människa arbetar – arbetslinjen – och det förfall som skulle inträffa om någon person mot förmodan kunde leva utan att arbeta. För om alla var garanterade en försörjning, så skulle väl ingen arbeta? Så är det väl, eller?

Innan man ställer sig dessa frågor, så måste man först och främst fråga sig vad som är rätt ur ett socialt såväl som frihetligt moraliskt perspektiv. För man skulle ju kunna tycka att rättigheter i allmänhet, som till exempel de mänskliga rättigheterna, borde ha företräde framför förment ekonomiskt teoretiserande och relativt lösa makroekonomiska spekulationer.

Ur ett socialt perspektiv råder ingen tvekan om vad som är rätt. Om människor inte kan arbeta på grund av en arbetsmarknad som i allt högre grad inte efterfrågar arbetskraft, och som år efter år avskedar fler än de nyanställer, så förefaller det självklart att staten ska hjälpa till och ge människor rätt till ett värdigt liv. Man kan starkt ifrågasätta hur det idag genom en påträngande försäkringskassa sker på ett integritetskränkande och skamligt sätt. Att även vänsterpolitiker stödjer arbetslinjen med slavliknande praktikplatser som underminerar lönerörelsen är ingenting annat än skandal, men visar bara på vilket sätt som vänstern fullständigt låtit sig duperas av drömmarna om den fria marknadens saliggörande kraft. Vilken anständig humanist kan låta människor leva ett ovärdigt liv under statskontroll bara för att marknaden inte vill ha dem? Men allt detta är välkänt och föga förvånande.

Vänder vi oss däremot åt andra hållet så blir det genast mer intressant. Många skulle säkert tycka att svaret vore självkart ur ett liberalt perspektiv, för marknadsliberalismen bygger ju på varje persons förmåga att klara sig själv i vad som mer kan liknas vid ett illa fördolt socialdarwinistiskt utslagsspel. Människor som inte kan försörja sig själva får skylla sig själva, och ge plats åt de driftiga människor som är bättre beskaffade att ta sig an världen. Eller?

Tycker man så har man låtit sig luras av den nyklassiska liberalism som varit högljudd de senaste decennierna, med filosofiska förespråkare som Johan Noberg, Ingemar Nordin eller Ayn Rand, och deras politiska motsvarigheter som Ronald Reagan och Margret Thatcher. Om man blickar bortom det skamfilade nyliberala frihetsbegrepp som saluförs av denna skara, så finns det nämligen många genuint liberala argument till varför människor i utanförskap har rätt till att få del av det som samhället producerar. Den gamle filosofen Thomas Paine, som för övrigt var en av inspirationskällorna bakom den amerikanska frihetsdeklarationen förklarar saken.

”the earth, in its natural uncultivated state… was the common property of the human race”

Det vill säga att jorden i dess oförädlade tillstånd, borde ses som en gemensam egendom för den mänskliga rasen. Detta skulle man förvisso kunna tolka i vaga termer som någon slags allmänpolitisk floskel, men man skulle också kunna tolka dessa ord bokstavligen. Att det betyder att varje människa borde ha rätt till sin del av de oförädlade naturresurserna eller deras ekonomiska värde. Amerikanen Henry George förde sedan vidare denna idé, i sin ”One Tax movement”, som förordade en skatt på land som statens primära inkomstkälla. Hade Henry George också förespråkat medborgarlön så hade han i mina ögon fått full poäng.

Så även om marknadsliberaler som Johan Norberg pratar om hur ”människan skapade världen” i sin bok med samma namn, så återstår det faktum att jorden som vi alla människor lever på, inte är resultatet av någons arbete. Ingen kapitalist kan ta på sig äran för den luft vi andas, eller de marker som vi odlar vår mat på. Alkemin har sedan länge visat sig vara ett vetenskapligt blindspår. Man kan därför med relativt god grund hävda att alla de naturresurser som omger människan, borde tillhöra alla. Så även deras ekonomiska värde.

Ironiskt nog så kan man betrakta denna tankevurpa även hos de mest inbitna av de marknadsliberala tänkarna. Ayn Rand skrev en bok om hur den fiktive ”John Galt” byggde en enklav i bergen på Midas Mulligans mark för att uppnå sin frihet och fly undan ett kollektivistiskt samhälle. Men enligt det marknadsliberala system som Ayn Rand själv förespråkade så behövde alltså John Galt be Midas Mulligan om tillåtelse för detta, eftersom det ju var han som ägde marken enligt det marknadsliberala synsättet. I vilket sorts liberalt samhälle behöver människor be om andra människor om tillåtelse för att existera? Som till exempel när arbetslösa söker jobb, och tvingas bjuda ut sina tjänster till vilket pris som helst. Man kan därför ana att det rör sig om en falsk liberalism, eller åtminstone en liberalism som är lite vilsen. Vi kan också betrakta en sak som Milton Friedman brukade säga:

”The economic race should not be set up so that everyone finishes at the finishing line at the same time, but so that everyone starts at the starting line at the same time.”

Men hur går detta ihop med att samme man sedan förespråkade en vulgär obegränsad äganderätt som lett till ett allt mer plutokratiskt samhälle där skillnaden mellan olika individers utgångslägen är stort. På vilket sätt har Paris Hilton samma chanser som en fattig tiggare från slummen? För den som gillar sportslig prövning av den mänskliga förmågan är dagens marknadsliberala värld ett skämt.

Marknadsliberalismens enda räddning för att lösa detta dilemma, har i praktiken visat sig vara ett vansinnigt banksystem som sprider pengar vilt omkring sig i en ständig inflationsekonomi. Möjligheten till lån betraktas då som en ”chans”. Men detta kritiseras nu av ingen mindre än marknadsliberalismens fanbärare Johan Norberg själv. Dels i boken ”En perfekt storm”, och snart i filmen ”Överdos”. Det går ju bra för en cancerpatient att klaga på cellgifterna, men hur vore det om man satsade på ett hälsosamt system där cellgifterna inte hade behövts till att börja med? Ett system som redan från början sprider rikedomen jämnare och ger alla en rättvis chans? En chans i frihetens namn!

Detta föder den liberala tanken om en medborgarlön som finansieras genom det kollektiva ägandet av naturresurserna. En sant liberal medborgarlön, som dessutom är mer solidarisk än socialdemokratin genom dess omtanke utan villkor! En slags ”liberalkommunism” skulle man kunna säga i brist på bättre ord. Detta är även någonting man skulle kunna kalla för naturresursdelning. Att dela lika på naturen helt enkelt. Och även om många nu säkert skulle vara snabba att komma med alla möjliga invändningar om hur svårt och komplicerat detta skulle vara, och hur det enskilda ägandet utgör en rent praktiskt ovärderlig institution så är sanningen den att en delning av naturresursernas värde inte är speciellt mycket mer komplicerad än delat ägande av ett aktiebolag. För som tur är så har nämligen marknadsliberalismen bidragit till att göra kollektivt ägande (i form av till exempel aktiehandel) ”sexigt”, och samma princip kan med framgång användas på ägandet av vissa gemensamma produktionsmedel, som till exempel naturresurserna. Principen är bara att skilja på ägande och förvaltning.

Detta andelsvärde av landets naturresurser skulle ge upphov till ett säkert inte helt försumbart ekonomiskt värde, och således en medborgarlön.

Så nästa gång ni hör någon upprepa arbetslinjens mantra om hur varje människa ska tvingas försörja sig själv, så kom ihåg vad den gamle Thomas Paine sa: Man måste först fråga sig om alla människor idag getts en ärlig chans i form av de resurser som de behöver för att kunna kämpa för ekonomiskt oberoende, resurser som de faktiskt kan anses vara berättigade till.

Så fråga inte bara vad du har att bidra med till samhället, fråga dig även vad samhället har som egentligen kan anses vara ditt! Kräv att din rätt till jorden respekteras! Kräv medborgarlön!

En medborgarlön som finansieras genom gemensamt ägda naturresurser borde dessutom inte ha någon negativ inverkan alls på samhällets arbetsmoral. Eftersom ingen då kan sägas leva på andras arbete.

2 svar to 'Medborgarlön borde vara en rättighet!'

Subscribe to comments with RSS eller TrackBack to 'Medborgarlön borde vara en rättighet!'.


  1. […] som bloggar om medborgarlön: Robert Wensman, Isobel, Nisse Lindblom, Tommy1960, Redeyedrodskey, Waldemar Ingdahl, Göran Hådén, Cynism, […]

  2. K2 said,

    Bästa argument för medborgarlön jag hört. Jag var tidigare skeptisk till konceptet men länken till naturresurserna är klockren. Jag är övertygad.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: