Idémaskinen


Om att ta pengar från de fattiga (del 2)

Posted in Uncategorized av Robert Wensman på 04 november 2010

Redan Karl Marx pratade om hur kapitalet ansamlades hos de redan rika, men en kommunist har väl alltid fel, eller?

I förra delen av den här artikelserien pratade vi om hur både det politiska höger- och vänsteralternativet verkar för att ta pengar ifrån de fattiga genom förkrossande hög skatt på arbete, samtidigt som skatten på kapital är blygsam.

Men marknaden självt bidrar också till att pengar tas ifrån de fattiga och ansamlas hos de rika. Att rikedomen lättare samlas hos de som redan har pengar är egentligen bara en gammal sanning Karl Marx diskuterade. Men eftersom Karl Marx var kommunist, så måste ju allt han sagt vara fel, eller? Detta tycks i alla fall vara den rådande uppfattningen, då det idag inte längre pratas så mycket om detta. Det handlar om att tjäna pengar på att äga pengar, snarare än att arbeta och den som inte har några pengar, blir lätt förlorare. Detta sker på flera sätt. Det finns många sätt som fattiga tvingas betala mer för samma produkt eller tjänst, varför de blir ännu fattigare. Det enklaste exemplet på detta är att fattiga ofta har en högre månadskostnad för sitt boende, beroende på att de ofta bor i hyresrätt.

Jag har personlig erfarenhet av detta. När jag själv flyttade till en bostadsrätt för ungefär ett år sedan, lyckades vi sänka våra månadskostnader med ungefär två tusen per månad, samtidigt som hyresvärden i det bostadsområde vi flyttade från ständigt pressade på med ökade hyror. Investeringsbolag som investerar i hyresrätter skryter över hur lättförtjänta pengar de tjänar[http://www.fastighetsinvestering.nu/], och tidningarna skriver om ockerhyror, speciellt i storstadsregionerna. Hög avkastning till låg risk, jo jag tackar jag, det är lätt att ta från de redan fattiga på detta sätt.

Men det kanske mest slående sätt som fattiga människor förlorar pengar på handlar om vårt arbete, om vem det är som äger våra arbetsredskap och om hur vårt arbete organiseras. Om man åker runt i Sverige i dag och besöker en godtycklig medelstor till stor stad, finns säkerligen ett stort och nybyggt köpcentrum en bit ifrån stadskärnan. I detta köpcentrum finns en rad olika butiker, men vilken stad man än besöker, så är det alltid samma butikskedjor som finns representerade. Vad som kan se ut som en liten butik som till exempel säljer smycken, är i själva verket oftast en del av en gigantisk butikskedja som omsätter hundratals miljoner i hela Sverige. Detta ger också en ganska bra bild av hur konkurrenssituationen ser ut. Det finns nämligen oftast inte så många små företag, utan merparten av marknaden tas upp av bjässarna. Av Sveriges riktigt stora företag så är det knappt något som är speciellt ungt.

Om du som egenföretagare vill börja konkurrera med de stora butikskedjorna, är det i många fall en oerhört svår uppgift. De stora butikskedjorna har ofta stora rabatter hos sina underleverantörer och får bara genom sin storlek avsevärda stordriftsfördelar. Om du som enskild företagare ska försöka kämpa mot dessa, har du redan från början många hinder att ta dig över. Den förkrossande arbetsskatt som vi talade om i förra delen spelar även här en central roll i att försvåra för nya företag på marknaden. Att hinna uppnå lönsamhet innan startkapitalet och bankkrediten tagit slut kan därför bli en svår kamp mot klockan. Utöver detta, är alla trygghetssystem, som till exempel sjukförsäkringssystemet, skapade för människor som är anställda, inte för den som är egenföretagare.

Så det mest troliga är att de fattiga tvingas söka jobb på något redan befintligt företag. Eftersom det råder i det närmaste en kronisk och hög arbetslöshet i detta land, kan man vara tryggt förvissad om att arbetsgivarna kommer att lyckas mycket bra med att pressa ner de anställdas löner. Fackföreningarna representerar en allt mer tynande tillvaro och arbetsgivarna blir allt fräckare i att utnyttja bemanningsföretag för att kringgå tidigare lagar och regler vad gäller anställningstrygghet.

Det är egentligen värre än så; tack vare att det finns så många arbetslösa, kan fackföreningarna endast vinna rättvisa på bekostnad av de arbetslösa, som får det ännu svårare att få in en fot på arbetsmarknaden. Ännu en gång har kapitalet lyckats ställa de fattiga mot de ännu fattigare – söndra och härska.

Vissa rapporter visar förvisso på att reallönerna har ökat, men dessa rapporter utgår ofta från konsumentprisindex vilket gör att de, till exempel, bortser ifrån den kraftiga ökningen i boendekostnader som skett, vilket leder oss tillbaka till den första punkten vi pratade om, nämligen hyrorna och räntorna. Rädslan som sprider sig på arbetsmarknaden gör det allt svårare för människor att kräva skäliga löner. Det spelar alltså inte någon roll om du är duktig på vad du gör, din arbetsgivare kommer säkert ändå lägga beslag på den största delen av den vinst du bidragit till.

Men även om man kan häpna åt de miljardbonusar och megalöner som delas ut i storföretagens toppskikt, är det ändå inte där som samhällets ägarklass finns. Direktörerna är bara kapitalets lakejer som är utsända att göra dess smutsiga jobb och dessa ger bara en föraning om de riktiga kapitalägarnas ställning i samhället. Mitt under förra finanskrisen då flera stora företag, som till exempel Elektrolux med flera, sparkade tusentals anställda, beslöt många företagsstyrelser om att öka aktieutdelningen till aktieägarna. Aktieägarna gavs en julklapp, medan de anställda fick sparken. I slutändan är det nämligen kapitalägarna som har sista ordet – verka utan att synas.

Men vad vi får lära oss av marknadsliberala förespråkare är att detta grymma utslagningsspel trots allt gynnar de som är ”smarta”, vilket skapar ett så kallat ”intelligentare kapital” som söker sig till bra investeringar. Men det går dessvärre att bevisa rent matematiskt att så inte behöver vara fallet. De franska fysikerna Jean-Philippe Bouchaud och Marc Mézard studerade just detta samband och hittade en lösning på ekvationen. Även om man antog att investeringars utfall skedde rent slumpmässigt, utan någon intelligens inblandad alls, så kan man bevisa att kapitalansamlingen ändå sker. Kapitalet söker sig till annat kapital, som magneter till varandra, och detta har vare sig med rättvisa eller smarthet att göra. Så, i kraft av dessa matematiska och därför eviga sanningar, kanske vi också måste tillstå att Karl Marx nog ändå hade en poäng: kommunister kan tydligen ha rätt ibland de också.

Men allt detta är ingenting man kan göra någonting åt om man frågar det politiska etablissemanget. Att ge alla människor ett rättvist utgångsläge i livet och minska deras beroende av storföretag och kapitalägare, till exempel genom medborgarlön finansierad med kapitalskatt, är i det rådande politiska klimatet närmast otänkbart. Arbetslinjen måste under alla omständigheter vidmakthållas för att storkapitalet ska få sin billiga arbetskraft som det anser sig behöva. Arbetsdisciplinen måste vidmakthållas. Du och ditt liv betraktas inte som viktigt i sammanhanget.

Vi har tidigare sett hur politikernas skatter på arbete tar pengar ifrån de redan fattiga, för att ge till de ännu fattigare. De rika tar sedan ytterligare pengar ifrån de fattiga genom marknadens allmänna beskaffenhet och fackföreningarna lyckas bara skapa motsättningar mellan de fattiga arbetande och de ännu fattigare människorna i utanförskap.

I nästa artikel ska vi betrakta kronan på verket i de samhällstrukturer som ser till att öka ojämlikheten, nämligen banksystemen och deras räntor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: