Naturresursdelning

En liberal medborgarlön

Ingen person har skapat jorden, och den fanns här innan människorna. Utifrån denna utgångspunkt så kan man hävda att alla människor därför äger lika stor rätt till jorden och dess resurser.

Fildelning handlar om att dela med sig av filer på Internet. Naturresursdelningen handlar om att fördela naturresursernas eget värde, lika på alla människor. Denna rätt konkretiserar således den liberala, och när man tänker efter ganska självklara idén om alla människors rätt att vistas på denna planet.

Naturresursdelning blir i praktiken en sorts medborgarlön. Men naturresursdelningen handlar inte om att dela upp resultatet av någons arbete, utan utgår ifrån värdet av jordens oförädlade resurser.

Tidigare liberala tankegångar, som till exempel marknadsliberalismen, även kallad nyliberalismen, står för naturresursdelningens motsats. Förespråkare av denna ideologi hävdar att det är tillräckligt att människor endast har rätt till sin egen kropp, samt en vag möjlighet att tjäna annat kapital i utbyte mot tjänster. Men en människa kan inte existera i ett vakuum, och är beroende av basförnödenheter såsom mat, vatten, bostad och värme.  En liberalism som vill motverka denna starka beroendeställning måste därför fastslå varje människas rätt till jorden. Det vill säga varje människas rätt till ett ekonomiskt såddkapital som den privata ekonomin kan utgå ifrån.

Vi lever idag i en allt mer problematisk värld. Allt fler människor människor står utan möjlighet att försörja sig själva, och allt större grupper hotas ständigt av arbetslöshet. 1% av Sveriges befolkning äger 30-40% av alla tillgångar, så det är inte så konstigt att det inte ”sipprar ner” så mycket kapital till vissa samhällsgrupper. Vilket ansvar har samhället gentemot denna växande grupp människor i utanförskap? Är det rimligt att samhällets enda åtagande gentemot dessa är så kallat ”ekonomiskt bistånd”? En nödhjälp som visserligen gör att människor kan överleva, men samtidigt låter dem förbli på existensminimum?

Enligt deklarationen för mänskliga rättigheter har varje människa rätt till utveckling, men uppfylls verkligen denna rättighet, då marknaden inte längre har några jobb att erbjuda, och staten endast erbjuder ekonomisk nödhjälp. Alla har dessutom sedan länge insett att aktivitetsgarantin endast är till för att stilla politikernas samvete, och erbjuder i praktiken ingen möjlighet till oberoende ekonomisk utveckling.

Allt fler röster argumenterar för att medborgarlön är lösningen på denna situation som uppstått i skuggan av marknadsliberalismens framfart. Men även om många tror att en basinkomst skulle skapa bra resultat, så har det visat sig vara svårt att hitta moraliska argument till varför människor ska få en inkomst utan motprestation, och varför ska vissa arbeta åt andra? Idén om naturresursdelning ger svar på den frågan, eller gör rättare sagt frågan irrelevant.  Naturresursdelning är nämligen ett liberalt sätt att motivera medborgarlön, eller basinkomst som det också kallas för, där man samtidigt inte ”tvingar någon att arbeta åt någon annan”.

Såhär kan det fungera i praktiken:

Varje nyfödd människa tilldelas därför ett konto med så kallade ”naturresursväxlar”, som används under livstiden (ev. betalas ut varje månad). Staten är den formella ägaren av alla samhällets naturresurser, men dessa kan hyras av medborgare mot dessa naturresursväxlar.

Uthyrningsmyndigheten har följande direktiv i angedd prioritetsordning:

1. Bevara samhällets naturresurser för framtida generationer
2. Se till att inflödet och utflödet av naturresursväxlar i ekonomin blir lika stora, genom att höja/sänka samtliga hyror med en faktor.
3. Se till att det arbetsvärde som människor binder upp i naturresurserna, tillfaller den som arbetade. Detta sker genom följande principer:  a) Att hyrornas inte sätts med avseende på uppbundet arbetsvärde. Det vill säga en bit metall har samma hyra oavsett om den är en smältklump eller ett vackert utformat konstföremål. b) Hyresrätter, det vill säga löften om att kunna hyra en viss specifik naturresurs under en längre tid så länge hyrorna betalas.

Denna modell för naturresursdelning passar dessutom väl ihop med ett system för koldioxidransonering, vilket i dagsläget kan komma att bli aktuellt med tanke på klimatkrisen.

Det ska också sägas, att jag inte heller anser att det är fel när samhället ger ekonomiskt bistånd till utsatta. Jag är inte motståndare till solidaritetstanken. Men innan sådana åtgärder övervägs, så måste samhället ge åt varje människa vad de kan anses berättigade till, nämligen chans att utvecklas. Till exempel genom naturresursdelning.